Erase una vez…. hace aproximadamente 40 años.
Estuve en Estocolmo para ver el musical Hair (Hår en sueco) en
Skalateatern (el teatro de Skala) på Skalateatern. Mi novia había
actuado en la obra El oso, de Chekov con uno de los actores que
actuaba en Hår, y por esto eramos un poco de ”special
guests” en esta ocasión. Era chulo el ser recibido por
Charlie y Ulf Brunnberg, cuando vinieron en su ropa de escena en el
foyer, y estar allí discutiendo, como si uno tuviera un montón de
amigos en el mundo de los artistas – yo, un muchacho del
campo!Este tipo de musical era algo totalmente nuevo entonces, por
lo menos para mí. También era una obra política en la sombra de la
guerra de Vietnam. Tenía un amigo, un desertor estadounidense,
John, que me había contado lo que pasaba en Vietnam antes de se
fuera a Suecia. Y comprendía que no era justo participar en ella.No
me acuerdo demasiado del espectáculo, pero cuando cantaban Aquarius
circulaba la companía alrededeor del público con bufandas de
diferentes colores entre sí. Era muy sugestivo, porque imitaban
ondas. Esto, de que la companía se moviera fuera de la escena,
también era algo nuevo. La otra cosa espectacular fue que jugaban
con la luz para dar la impresión de fuego de ametralladoras. Mi
novia, que tenía epilépsia casi tuvo un ataque.…En el
colegio donde trabajo han puesto en escena este espectaculo ahora,
en 2007. Mi mujer y yo y unos amigos lo miramos el otro día.
Entonces podéis comprender que era muy divertido para mi el verlo,
después de 40 años Y lo mismo esta vez, sentirse un poco
importante cuando se habla con los actores, los alumnos. Y poder
decir a tus amigos: Sabéis, conozco a este actor, era su mentor el
otro año y a esta chica la tenía en una clase de español
e.t.c.Roland, uno de mis amigos que vio la obra de teatro conmigo,
estuvo de acuerdo conmigo en qué esto era mejor que el teatro Hår
que vió también en Skalateatern – ¡qué fantástico es que
alumnos puedan actuar de esta manera! Habíamos escuchado el disco
de Hår, y no era lo bastante mordiente en comparación con lo que
habíamos escuchado. Todo era perfecto, las canciones, la música, la
actuación, la coreografía, el café, los programas y las entradas y
todo lo demás de la organización.He visto un gran número de obras
de teatro con alumnos en secuencias de la tele, y pienso qué esto
vence a todo. Si fuera posible quisiera qué los alumnos fueran de
gira con Hair, no es justo que sólo nosotros podamos presenciar tal
función!
Y después, venir a casa para ver Eurovision Song Contest, soportar
cuantas horas de música infantil sin sentido y calidad, con
decorado exagerado y jurados tontos. No vale gran cosa… No,
según mi opinión La televisión sueca habría emitido Hair con los
alumnos en Stenhammarskolan (el colegio). Había mejorado la calidad
y probablemente hubiera sido más barato, o para ser breve:¡Hair era
lo mejor!
En
sueco/På svenska
Hair
i Flen (12)
Det var en gång….. ungefär 40 år
sen. Jag var i Stockholm för att se musikalen Hår på Skalateatern.
Min flickvän hade spelat i Tjechovs Björnen med en av skådespelarna
i Hår, och däför var något av ”special guests”
(specialgäster) vid det här tillfället.
Det var kul att tas emot av Charlie och Ulf när de kom ut i sina
scenkläder i foajén, och stå där och prata, som om man hade en hel
hög med vänner i artistvärlden – jag, grabben från
landet!
Den här sortens musikal var något alldeles nytt då, åtminstone för
mig. Det var också ett politiskt stycke teater i skuggan av
Vietnamkriget. Jag hade en vän, en amerikansk desertör från USA,
Jahn, som hade berättat vad som hände i Vietnam innan han for till
Sverige.
Jag kommer inte ihåg så mycket av
föreställningen, men när man sjöng Aquarius cirkulerade
skådespelarna runt publiken med tyg i olika färger emellan sig. Det
var mycket suggestivt, för det imiterade vågor. Detta, att
skådespelarna rörde sig utanför scenen var också något nytt. Den
andra anmärkningsvärda saken var att man lekte med ljuset för att
ge intryck av kulspruteeld. Min flickvän, som hade epilepsi fick
nästan ett anfall..
I skolan där jag arbetar, har man satt
upp detta skådespel år 2007. Min fru och jag och några vänner såg
det häromdagen.
Då kan ni förstå att det var mycket
roligt för mig att se det, efter 40 år. Och samma sak som den
gången, känna sig lite betydelsefull när man pratar med
skådespelarna, eleverna. Ni vet, jag känner den där skådespelaren,
jag var hans mentor häromåret och den där flickan hade jag i
spanska e t c.
Roland, en av mina vänner som såg stycket
med mig, var överens med mig att det här var bättre än Hår som han
också såg på Skalateatern – så fantastiskt att elever kan
spela på det här viset! Vi hade lyssnat på skivan från Hår och den
var inte så bra i jämförelse med det vi hade lyssnat på. Allt var
perfekt, sångerna, framförandet, koreografin, kaffet, programmen
och biljetterna och hela den övriga
organisationen.
Jag har sett en hel del teaterstycken med
elever i teve-sekvenser, och jag tycker att det här slår allt. Om
det vore möjligt skulle jag vilja att eleverna åkte på turné med
Hair, det är inte rättvist att bara vi kan vara med och se
det.
Och sen, komma hem för att
se
Melodifestivalen, genomlida flera timmar
med infantil musik utan känsla och kvalité, med överdriven
utstyrsel och töntig jury. Helt värdelöst… Nej, enligt min
åsikt skulle svensk teve ha givit Hair med elever från
Stenhammarskolan (skolan), Det skulle ha förbättrat kvaliteten och
det skulle förmodligen ha varit billigare, eller för att fatta sig
kort:
Hair var
bäst!
In
English/På engelska
Hair
(12)
Once upon
a time… About 40 years ago. I was in Stockholm to watch the
musical Hair on the Skala Theater. My girlfriend had acted in the
Bear by Anton Tjechov with one of the actors in hair, and that´s
why we were kind of “special guests” on this
occasion.
It was fun
to be welcomed by Charlie and Ulf when they came out in their
costumes in the green room, and stand there talking, as if you´d
got a lot of friends in the world of actors – me, the boy
from the country!
This kind
of musical was something totally new
then,
at least
for me. It was also a political piece in the shade of the Vietnam
War. I had a friend, an American deserter from the US, John, who
had told me what happened in Vietnam before he went to
Sweden.
I don´t
remember so much of the performance, but when they sang Aquarius
the actors circulated with cloth in different colours between them.
It was very suggestive, because it imitated waves. This, that the
actors moved outside the stage was also something new. The other
remarkable thing was that they played with the light to give an
impression of machinegun fire. My girlfriend, who had epilepsy
almost got an attack..
In the
school where I worked (I´m retired) they have performed this play
2007. My wife and I and some friends saw it the other
day.
Then you
can understand that it was very fun for me to watch it again, after
40 years. And the same as that time, feeling a little bit important
when you speak to the actors, the pupils. You know, I know that
actor, I was his mentor the other year and that girl I had had in
Spanish and so on.
Roland,
one of my friends who saw the play with me, agreed that this was
better than the Hair he watched on the Skala Theatre too – so
fantastic that pupils can act this way! We had listened to the
(Swedish) LP Hair and it wasn´t so good compared to what we had
listened to.
Everything
was perfect, the songs, the acting, the choreography, the coffee,
the programs and the tickets and all the rest of the
organization.
I´ve seen
quite a lot of plays with pupils in TV sequences, and I think this
beats it all.
If it was
possible I´d like the pupils to go on tour with Hair, it´s not fair
that only we can be there and watch
it.
And then,
come home to watch the European Song Contest, suffer several hours
with childish music without feeling and quality, with exaggerated
costumes and a stupid jury. All in vain… No according to my
opinion Swedish TV should have sent Hair with pupils from
Stenhammarskolan. It would have improved the quality and it would
probably have been cheaper, or to be brief: Hair was best!
